Stoppa den avskräckande propagandan
För tillfället pratas det mycket om bristen på intresse för naturvetenskap. Tidningar som NyTeknik publicerar bekymrade artiklar om det sjunkande antalet sökande till högskolan. Först och främst kvinnliga sökande, men även manliga, diskuteras. Folk engagerar sig, det satsas på serier och information om skall locka till naturvetenskapen, tekniken och ingenjörs- och naturvetarutbildningarna. Allt detta är naturligtvis väldigt lovvärt, men jag tror att de glömmer en väldigt viktig sak. Naturligtvis behövs det kampanjer för att väcka intresse och uppmuntra, men den åtgärd jag tror är mest effektiv är att sluta avskräcka.
Personligen hade jag inga problem när jag diskuterade gymnasievalet med min studievägledare i högstadiet. Med mina betyg och mitt intresse var det helt enkelt självklart att jag skulle välja det naturvetenskapliga programmet. Men andra studievägledare tycker annorlunda. Det finns skräckexempel på studievägledare som avråder flickor med höga betyg från att söka naturvetenskapliga programmet, med motiveringen att det är så svårt, medan de uppmuntrar pojkar med dåliga betyg att söka samma program. Redan där tror jag att man kan göra en stor förändring. Studievägledare ska stötta eleverna och hjälpa dem att se sina starka sidor, inte pränta in könsroller i eleverna.
Ett led i den avskräckande propagandan är uppfattningen att de naturvetenskapliga och tekniska programmen skulle vara extra svåra. Man måste naturligtvis döma från person till person i det här fallet. För mig, som alltid har haft problem med att intressera mig för just samhällskunskap och som tycker att det är väldigt tråkigt, hade det varit väldigt svårt att lyckas på något av de samhällsorienterade programmen. Och man behöver definitivt inte vara något mattegeni för att kunna gå natur. Själv avskydde jag matte i nästan hela grundskolan. Men den allmänt rådande uppfattningen är att natur är jättesvårt och det tror jag avskräcker många.
Hursomhelst, när man har lyckats ta sig igenom gymnasievalet och själva gymnasieutbildningen då? Här tror jag att tjejerna och killarna skiljs åt. De killar som vill gå en teknisk utbildning uppmuntras av sin omgivning. Tjejerna däremot… jag fick höra saker som att ”det är bara fula tjejer som går teknisk fysik” och ”välj inte att gå på teknis, du kommer att bli så ensam där”, förutom alla outtalade hot om diskriminerande lärare och assistenter. Det är möjligt att det förekommer sådana, eller rättare sagt, jag vet att det gör det (på samma sätt som att vår barnkunskapslärarinna inte gav killar femma i sitt ämne eftersom de inte kan föda barn). Men jag har, efter tre år på högskolan, aldrig stött på det själv.
Däremot märker jag något skrämmande hos tjejerna själva, och även hos mig själv ibland, och det är en tendens att förutsätta att killarna har förstått mer, kan mer och är duktigare. Det kan man knappast anklaga högskolan för. Eftersom majoriteten av studenterna på min utbildning är killar är det, statistiskt sett, mycket sannolikt att majoriteten av de duktigaste studenterna är killar. Samma gäller naturligtvis för de sämsta studenterna, och naturligtvis alla på skalan däremellan. Men det betyder inte att alla killar på utbildningen är bättre än alla tjejer. Enkel logik.
Så, för att få fler tjejer att börja på tekniska högskolan kan man arbeta i motvind och bara ägna sig åt att allmänt stärka deras intresse för naturvetenskap. Eller så kan man komplettera med att försöka förändra attityden till teknikutbildningarna, och även till de naturvetenskapliga programmen på gymnasienivå, och det tror jag kommer att ge ett bra mycket bättre resultat. Och som följdeffekt kommer vi förmodligen att få fler kvinnor inom forskningen, och därmed öka chanserna för att få kvinnliga nobelpristagare i ämnen som kemi och fysik, något som kommer att glädja de rabiata feminister som i nuläget jagar nobelkommittén och beskyller dem för könsdiskriminering.
Tidigare publicerad i Lithanian nr 6 2004.
Personligen hade jag inga problem när jag diskuterade gymnasievalet med min studievägledare i högstadiet. Med mina betyg och mitt intresse var det helt enkelt självklart att jag skulle välja det naturvetenskapliga programmet. Men andra studievägledare tycker annorlunda. Det finns skräckexempel på studievägledare som avråder flickor med höga betyg från att söka naturvetenskapliga programmet, med motiveringen att det är så svårt, medan de uppmuntrar pojkar med dåliga betyg att söka samma program. Redan där tror jag att man kan göra en stor förändring. Studievägledare ska stötta eleverna och hjälpa dem att se sina starka sidor, inte pränta in könsroller i eleverna.
Ett led i den avskräckande propagandan är uppfattningen att de naturvetenskapliga och tekniska programmen skulle vara extra svåra. Man måste naturligtvis döma från person till person i det här fallet. För mig, som alltid har haft problem med att intressera mig för just samhällskunskap och som tycker att det är väldigt tråkigt, hade det varit väldigt svårt att lyckas på något av de samhällsorienterade programmen. Och man behöver definitivt inte vara något mattegeni för att kunna gå natur. Själv avskydde jag matte i nästan hela grundskolan. Men den allmänt rådande uppfattningen är att natur är jättesvårt och det tror jag avskräcker många.
Hursomhelst, när man har lyckats ta sig igenom gymnasievalet och själva gymnasieutbildningen då? Här tror jag att tjejerna och killarna skiljs åt. De killar som vill gå en teknisk utbildning uppmuntras av sin omgivning. Tjejerna däremot… jag fick höra saker som att ”det är bara fula tjejer som går teknisk fysik” och ”välj inte att gå på teknis, du kommer att bli så ensam där”, förutom alla outtalade hot om diskriminerande lärare och assistenter. Det är möjligt att det förekommer sådana, eller rättare sagt, jag vet att det gör det (på samma sätt som att vår barnkunskapslärarinna inte gav killar femma i sitt ämne eftersom de inte kan föda barn). Men jag har, efter tre år på högskolan, aldrig stött på det själv.
Däremot märker jag något skrämmande hos tjejerna själva, och även hos mig själv ibland, och det är en tendens att förutsätta att killarna har förstått mer, kan mer och är duktigare. Det kan man knappast anklaga högskolan för. Eftersom majoriteten av studenterna på min utbildning är killar är det, statistiskt sett, mycket sannolikt att majoriteten av de duktigaste studenterna är killar. Samma gäller naturligtvis för de sämsta studenterna, och naturligtvis alla på skalan däremellan. Men det betyder inte att alla killar på utbildningen är bättre än alla tjejer. Enkel logik.
Så, för att få fler tjejer att börja på tekniska högskolan kan man arbeta i motvind och bara ägna sig åt att allmänt stärka deras intresse för naturvetenskap. Eller så kan man komplettera med att försöka förändra attityden till teknikutbildningarna, och även till de naturvetenskapliga programmen på gymnasienivå, och det tror jag kommer att ge ett bra mycket bättre resultat. Och som följdeffekt kommer vi förmodligen att få fler kvinnor inom forskningen, och därmed öka chanserna för att få kvinnliga nobelpristagare i ämnen som kemi och fysik, något som kommer att glädja de rabiata feminister som i nuläget jagar nobelkommittén och beskyller dem för könsdiskriminering.
Tidigare publicerad i Lithanian nr 6 2004.
posted by älvan at 7:46 fm
1 Comments:
Som blivande lärare så håller jag med dig. Och jag har själv aldrig på nåt sätt blivit påverkad i mitt val av yrke för att jag är tjej. Varken när jag siktar på att bli lärare eller civilingenjör. Jag blev istället väldigt förbannad när vi hade en kurs våren 2004 där fick veta att det var väldigt synd om alla flickor på KTH för vi har inga förebilder där och vi är rädda för att söka tekniska utbildningar. Bullshit! Det enda jag finner könsdiskriminerande på KTH är kullerstenarna, som gör att jag inte kan använda riktigt feminina skor, men de är ju ändå en del av arktiekturen och därmed charmen med stället.
Man kan om man vill. Men man måste veta vad man själv vill.
Skicka en kommentar
<< Home