Buffel

Tänk att det kan vara så härligt att träffa människor som är "normala"! Som har referensramar som liknar ens egna och som förstår. Som kan stava svåra ord rätt och faktiskt inser att det finns ett värde i att göra det också. Som läser, slukar med en takt som liknar min egen.

Nej, jag avskyr inte mitt arbete, men jag är så olik de andra som arbetar där. De är långtifrån så tomma som jag kanhända ger sken av, bara... annorlunda. Det är naturligtvis de som är normen. Självklart. Det är kanske det som gör att jag trivs så bra i Forodrim - att jag där kan känna någon sorts tillhörighet. Även om vi alla är olika även där.

Ja, jag pratar för mycket. Svär som en borstbindare gör jag också. Och jag som alltid trott att jag har ett tillräckligt rikt ordförråd för att kunna låta bli. Jo, tanken har slagit mig; att jag emellanåt sätter mig på alltför höga och bångstyriga hästar. Men hur gör man för att ändra på sig? Jag kan inte vara någon annan än mig själv, men vem den personen är varierar med sällskapet. Sällskapet är bra mycket viktigare än man tror. Och de vänner som får mig att känna mig barnslig är ofta de vänner som ger mest. För ur den känslan kommer insikter och framförallt reflektioner. Hur, varför, vad är jag?

Det finns människor i vars sällskap jag blir någon jag verkligen inte tycker om. Dem undviker jag, men de har ändå gett mig någonting; de har lärt mig något om hur jag inte vill vara. Det är en mycket värdefull insikt i jakten på ett uthärdligt jag.

Jag är min egen värsta kritiker, men jag är trots allt den enda som är tvungen att leva med mig själv dygnet runt.

Värdefulla tankar?

Eller så är det bara en sån där dag då jag har ovanligt svårt för mig själv.