Postjubileiskt stressyndrom

Jag tror att jag äntligen har landat. Eller åtminstone mellanlandat. Forodrims makalösa 36-årsjubileum är avklarat. Avklarat förresten, vi gjorde stor succé! Såväl utländska som inhemska gäster verkar vara nöjda och glada. Själv är jag mest stolt över min insats i bankettköket. Tillsammans med serveringen fick vi hela kalaset att fungera helt problemfritt och sista rätten dukades ut hela fyra(!) minuter före utsatt tid. För mig var det inga större problem att hinna med när jag väl befann mig nere i upplägningsköket, eftersom jag som mest hade runt 15 portioner att servera samtidigt samt en alldeles egen serveringsmorgoth som sprang ut med tallrikarna.

Det gick alltså bra. Jag hade mycket att göra precis hela tiden (utom på söndagen) och hann bara nästan klart med min klänning till modevisningen. Sömn var en bristvara överlag under jublet, och jag fick inte ens hälften av den sömn jag skulle ha behövt. Men på något konstigt sätt klarade jag det ändå. Jag var visserligen på gränsen till att skära ihop i hjärnan på lördagkvällen, men efter en drink kunde jag slappna av och sov mycket gott, trots ryggvärken. Jag har ägnat veckan åt att sova ikapp.

Inatt sov jag elva timmar. Vid ett var jag uppe och åt frukost, bara för att somna i soffan vid halv tre när jag egentligen tänkt läsa tidningen och dricka te. Tur att älsklingen ringde och väckte mig vid fem... det gjorde nämligen att jag hann med att städa och tvätta. Jag får alltså njuta av en favoritlyx om en stund, när jag nyduschad med rent hår kryper ner mellan rena lakan i en säng som står i en ren lägenhet. Aaahhh, det är lycka!

Godnatt.