Advent och jul

I söndags var det första advent. Det blev extra tydligt för en älva som snart kommer att uppleva sin första jul som uttalat icke-kristen. Här hemma finns bara en enda dekoration som kan avslöja att det snart är dags för den stora frossarhelgen (gratis julkalender från ICA). Visst har det gjorts små justeringar för årstiden, men de inbegriper inte några stjärnor i fönstren, röda blommor eller ljusstakar med fyra ljus. Naturligtvis kommer jag att kasta paket på min närmaste familj, äta julskinka och pepparkakor, göra chokladkola och dricka julmust (jag älskar julmust). Men egentligen tycker jag, innerst inne, att det känns fel.

Julen är dessutom placerad på ett mycket konstigt datum. Lamm brukar, mig veterligen, födas på våren och inte mitt i vintern.

Förra året firade vi min födelsedag ute på landet. Innan middagen badade vi som vanligt bastu. En mycket passande sysselsättning på årets kortaste dag. I marschallernas sken gick vi ut på bryggan, med kroppen ångande i den kalla luften, för att doppa oss i det svarta vattnet. Så vill jag fira midvintern! Med bastubad, god mat, något att smutta på framför den sprakande brasan och med min familj omkring mig.

Stillhet, eftertanke, kärlek.

Men det kan vara svårt att bryta vanor. Mamma önskade mig glad advent i söndags, och det fick mig att studsa till mentalt. Det var bra. Det fick mig att börja fundera igen. På vad den här årstiden innebär för mig. På hur jag ska förhålla mig till den...

I våras kommenterade en vän att jag vet väldigt mycket om kristendomen, och antydde att det inte gick ihop med att jag inte är kristen. Religion har alltid fascinerat mig. Jag läser ofta och gärna om olika religioner, om olika sätt att se på världen. Dessutom vill jag gärna veta vad det är jag tar ställning till.