Om att kliva av spiken

Jag har i veckan läst om "The Body Sacred" av Dianne Sylvan. De som känner mig vet att jag har en rätt skev kroppsuppfattning, och jag försöker komma tillrätta med den. Faktum är att det går bra. Nuförtiden kan jag visserligen tänka onämnbara saker när jag ser mig själv i spegeln, men det är mer på rutin än någonting annat.

Vid ett flertal tillfällen under den senaste veckan har jag plockat upp boken och läst "Scared" istället för "Sacred". Och plötsligt slog det mig hur rätt det är. Det sista som hindrar mig från att faktiskt släppa taget om min tröttsamma kroppsuppfattning är rädsla. Jag har haft den här bilden av mig själv så länge att jag är rädd för vem jag kommer att bli om jag släpper den.

Vad är det värsta som kan hända? Min mardröm är att förvandlas till ett självgott monster. En manipulerande, intrigerande best som spelar på sitt utseende för att få det hon vill ha. En kvinna med näsan i vädret som förväntar sig att bli upphöjd och dyrkad, uppassad och omsvärmad. En helt och hållet egocentrisk person som inte intresserar sig för någon annan än sig själv. Jag skulle kunna göra listan ännu längre, men det här räcker mer än väl.

Hur troligt är det att jag blir sådan? Det automatiska svaret från min inre kritiker är att "Det är vansinnigt troligt, det är bäst att du fortsätter som tidigare". Det helt uppriktiga, ärliga svaret? Det är inte ett dugg troligt. Visst är vi alla mer eller mindre egocentriska, men det är naturligt. Jag är betydligt snällare mot andra och deras kroppar än jag är mot min egen, och det lär ju knappast upphöra för att jag tillåter mig att tycka om mig själv. Och när det gäller det där med att spela på sitt utseende så måste jag erkänna att jag kommer på mig själv med att göra det redan nu. Det är inte särskilt bra, särskilt som det oftast inte är helt medvetet. Jag jobbar med det, och jag blir bättre på att upptäcka när jag gör det, även om jag fortfarande blir lika chockad varje gång!

Vad är det bästa som kan hända? Att jag börjar tycka om min kropp (och mig själv) på ett sätt som den (jag!) förtjänar. Att jag slutar be om ursäkt för mig själv. Att jag kan se mig själv i spegeln utan att kritisera. Att jag kan sluta jämföra min kropp med andras.

Men det allra, allra bästa som kan hända är att jag slutar såra andra genom att kritisera mig själv. Att jag visar andra uppskattning och kärlek genom att ärligt ta emot komplimanger. Att jag blir fri.

Det är verkligen dags att kliva av spiken!