Stress

En del av mina kurskamrater verkar plugga konstant. De pratar alltid om att sitta på studentpalatset, på något bibliotek eller i KTH:s lokaler för att studera. Jag förstår dem. Jag läser samma kurser och behöver plugga precis lika mycket som alla andra, men jag kan inte.

Kan inte?!?!?!

Just det. En vän till mig har beskrivit vägen mot den famösa väggen på följande sätt:
1. Trötthet. Man är trött precis hela tiden och kan inte sova tillräckligt, hur mycket man än sover.
2. Minnesförlust. Man tappar närminnet.
3. Hela världen är emot en.

De senaste sex åren har jag befunnit mig på denna väg. Tröttheten är numera konstant, men kan vara bättre och sämre beroende på hur stressad jag är. Stressar jag då lite mer så försvinner närminnet. Jag har tidvis befunnit mig i fasen då hela världen är emot en, och det är ingenting jag saknar. Det är faktiskt rätt jobbigt, minsta lilla grej får enorma proportioner. Tänk att bryta ihop över att man tappar korken till tandkrämstuben!

Som det är nu befinner jag mig i fas 1 och har då och då känningar av fas 2. Tack, det räcker. Det är en balansgång mellan studier och mental hälsa. Än så länge är studierna roliga och den mentala hälsan i bra skick. Men att öka på stressen genom att göra mer, åstadkomma mer, trycka i sig mer kunskap? Det går bort.

Omotiverad? Oengagerad? Nej. Men jag försöker lyssna på kroppens signaler. Och efter en åtta timmars skoldag kan man behöva lite vila.

Nu måste jag bara försöka komma bort från den här känslan av att jag måste försvara mig...