Vem kan segla?

Igår när på väg hem från jobbet funderade över bilderna jag tog i söndags kom jag att tänka på min farfar. I år är det arton år sedan han dog. Min bror var så liten då att han inte har några minnen av farfar, och jag var sju år men kommer inte ihåg så mycket jag heller.

Ett minne är klart och tydligt. Jag ligger hopkurad i pinnsoffan på landet, den som hade stickiga yllekuddar i milda färger och som numera är klädd i randigt bomullstyg. Farfar som klappar på mig och kallar mig "sitt lilla påskägg".

Annars är det mest känslor snarare än bilder. Jag vet att jag tyckte mycket om honom, trots att han älskade att retas. Så här i efterhand är det dock svårt att veta vad som är mina minnen av verkliga händelser, vad som är andras minnen som återberättats för mig och vad jag har konstruerat utifrån vad jag sett på fotografier.

Mitt starkaste minne är från begravningen. Jag satt där på kyrkbänken i min vita klänning med en bård med små rosenknoppar (och matchande strumpor) och tittade på den vita kistan. Och så slog det mig plötsligt: det är min farfar som ligger där i kistan. Min retstickefarfar! Och känslan av förlust var så stor att jag får tårar i ögonen när jag nu skriver om det. Salta stänk på skrivbordet.

Vi sjöng på begravningen. Länge, länge efteråt kunde jag varken höra eller sjunga sången utan att börja gråta.

"Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin,
utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror!
Men ej skiljas från vännen min,
utan att fälla tårar."