En liten historia

(x-posted to SS and FB)

Förförra måndagen åkte vi upp till Jämtland med mamma och pappa. De fick tillträde till lägenheten i Tegefjäll och vi tyckte att det var helt okej att få åka med dem mot att vi bjöd dem på en (hemlagad) middag. Lägenheten i Tege är jättefin och mamma och pappa kommer att fixa med den tills den är precis som de vill ha den (de har redan målat bort en hemsk rosettbård).

Vi tillbringade ett dygn i Tege innan vi var tvungna att åka hem för att förbereda oss för resan till Jorm. Besökaren hade nämligen bokat en heldagstur på fjället (till häst) och en heldagstur under fjället (på händer och knän), med mellanliggande övernattning på Korpens Öga.

Tidigt, tidigt fick vi gå upp och jag sov större delen av vägen upp till Jorm. Vädret såg inte så värst lovande ut, så regnkläderna fick åka på redan innan vi var framme vid hästarna. Efter en mycket kortfattad instruktion och lite fixande av sadelväskor, stigläder och annat var vi äntligen iväg. Jag fick den allra minsta hästen, ett litet sto vid namn Sunna, som visade sig ha både turbomotor och attityd. Vi kom dock bra överens när jag väl förstått att hon tyckte att vatten var obehagligt och att man behövde visa henne vem som bestämde ;)

Det blev en härlig tur. Jag var den enda deltagaren som hade "färsk" ridvana men det märktes inte då vi skrittade större delen av tiden. Det regnade på oss till en början, men lagom till lunch slutade det och vi hade uppehåll och till och med lite sol resten av dagen.


Besökaren på hästen Ljettir. Visst är de tjusiga?


Lunchstället. Besökaren väntar på mat.


Utsikt under första rasten efter lunch.


Jag och Sunna. Här ser man hur liten hon är!


Besökaren skötte sig alldeles utmärkt, han hade fått en änglasnäll häst som fick göra lite som den ville. Jag skötte mig väl lite sämre, eftersom jag var den enda som lyckades trilla av. Jupp. Vattenrädd häst + djupt dike var ingen bra kombination, eftersom hästen flyttade sig åt höger i tron att det inte fanns något dike där (mycket blåbärsris som dolde det smala diket). Resultat: stackars Sunna gled ner med alla fyra benen i diket och när hon tog sats och ryckte uppåt för att komma loss föll jag snyggt och prydligt av och landade mjukt i mossan. Ingen skada skedd, jag var uppe på hästen igen inom tio sekunder, men lite pinsamt var det.

När vi väl kommit ner från fjället igen bar det av på skogsvägarna. Lilla Sunna var ivrig men töltade snällt så länge man kontrollerade farten och såg till att hon inte började trava. Och jisses vilken fart det var på henne! Vi drog iväg från de andra i full galopp vid ett tillfälle, och jag tror att det var det lyckligaste tillfället på dagen för både mig och hästen. Underbart! Eller, ja, det var det när jag fick fatt i min ena stigbygel igen och återfick kontrollen...

Väl hemma var både jag och Besökaren ömma lite här och där men lyckades byta om för en mycket god middag (renfilé med trattkantarellsås och potatis) innan vi stapplade in i bastun. Vi hade lyckats få det finaste rummet på hela stället, vi hade dubbelsäng, stort kopparbadkar och fantastisk utsikt över Jormvattnet, hästhagar och fjäll.


Härinne åt vi middag.


Vilket badrum!


Utsikten från hotellrummet (och badrummet).

På torsdagen var det dags för "Besökarens del" av utflykten. Med bil och till fots tog vi oss till Korallgrottan, Sveriges största grotta. Klädda i varma kläder fick vi krångla på oss knäskydd, galonbyxor, overaller, hjälmar, innerhandskar och vattentäta ytterhandskar. Smidiga som kassaskåp! Besökaren tog bilder av mig och jag såg väldigt skeptisk ut.


Jag var mycket skeptisk!


Besökaren var däremot rätt exalterad.

Ingången till grottan var i princip bara ett hål i marken, med stege ner och ett litet hus runt (för att hindra folk från att krypa ner i grottan på egen hand). Jag måste erkänna att det var väldigt läskigt de första tjugo minuterna och jag var bra nära att ge upp och klättra tillbaka, men efter att ha kravlat runt därnere ett tag glömde jag bort rädslan och gav efter för fascinationen. Som tur var kunde man välja om man ville ta de smalaste, trängsta gångarna eller om man ville krypa lite mer bekvämt. Besökaren valde förstås det förra alternativet, och var även inne i "språkröret", den smalaste gången vi träffade på.


Ingången till underjorden.


Besökaren i språkröret. Det är ju inte så ljust i grottor, så det är en något suddig bild...

På vissa ställen kunde man faktiskt gå upprätt långa sträckor och det var mycket sällan vi behövde åla oss fram på mage. Vägen ut var rätt trång, men man kunde åtminstone krypa på alla fyra, vilket kanske var tur med tanke på att det var vatten i botten av gången.

Det var en fantastiskt häftig upplevelse att krypa i grottan, men det var ändå skönt att efter två timmar få komma upp i dagsljuset igen. Vid utgången finns dessutom ett vackert litet vattenfall där vi uppmanades att spola av oss det värsta. Jag gjorde inte det (jag hatar att vara klädd i blöta kläder), men Besökaren testade.


Äntligen kan vi se dagsljus igen!


Vattenfallet.

Det var skönt att få slippa ut ur grottkläderna också. Medan de andra gjorde i ordning lunchen promenerade Besökaren och jag tillbaka till vattenfallet. Vi kysstes en stund och sedan sa besökaren någonting om att vi nog var skitigare än någonsin (lera, otvättad hår, brasrök, svett, hästhår...) och att jag klarat av det sista testet. Sedan föll han på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom!

Ja, det är väl klart! sa jag.

Ringarna hade han fixat, och de hade varit med i hans ficka genom hela grotturen. Så med leenden strålande som solen och glittrande ringar gick vi tillbaka för att äta. De andra hade knappt noterat att vi var borta...


Ungefär här friade han.

Kvällen avslutades med ett rejält bad i det fina badkaret (hårtvätt!!!) och god mat. Behöver jag säga att vi somnade fort?

Dagen efter ägnades åt hemfärd via alla forsar och vattenfall som vi kunde hitta längs vägen, och åt att fotografera.


Fästmannen badar i nedre Brakkåfallet.


För de som är extra nyfikna...


(www.ridijorm.com)