Ensamhet

En av mina små laster är att köpa tidningen ToppHälsa. Inte för att jag tränar eller för att jag vill ha tips på hur man går ner i vikt, utan för att jag gillar att läsa den (helst uppkrupen i soffan under en filt med godis inom räckhåll...). I det senaste numret jag köpte fanns en artikel om hur man vänjer sig vid att vara ensam. Inte ensam som i helt utan familj, vänner och partner, utan ensam som i utan sällskap för tillfället. Jag förstod till en början inte varför, men tydligen finns det människor som inte klarar av det. Som reagerar med att till exempel bli nedstämda.

Själv behöver jag rätt mycket ensamhet. Visst blev det en aning överdrivet när maken (då fästmannen) bodde i Östersund och det kunde gå två veckor utan att vi sågs, men jag hade ändå dagar då jag kände att det var skönt att få vara hemma själv. Det värsta jag vet är varken att vara ensam eller att ha sällskap, utan att inte kunna välja vilket av dessa två tillstånd jag vill befinna mig i. Det är jobbigt att vara omgiven av människor när man vill vara ensam och vara ensam när man vill ha sällskap.

För mig kan det bli för mycket socialt liv. Då gäller det att stänga in sig och inte kommunicera överhuvudtaget.

Jag funderade en hel del över det här igår kväll, när jag var gräsänka. Efter mat och godis i soffan framför datorn (streamad tv) och mys med katterna piggnade jag till vid nio-tiotiden. Jag kom in i någon sorts andra andning, vilket resulterade i en pappersstjärna att ge bort när jag ska på glöggfest och ett rent kök. Hade jag inte varit ensam hade det varit svårt att följa dessa impulser och bara köra på. Jag är en utpräglad kvällsmänniska men maken är en utpräglad morgonmänniska, så han brukar ofta vilja gå och lägga sig tidigare än jag. Att, som igår, få pyssla på ända till klockan tolv, det var lyxigt för mig! Att få genomföra hela badrumsrutinen utan att känna mig stressad (när jag kliver in i badrummet ligger maken ofta redan i sängen och då måste jag skynda mig om jag ska hinna läsa något innan han vill släcka). Att få läsa tills jag inte orkade mer. Att få gå och lägga mig i min egen takt.

Sedan fick han en morgonlyx idag: vi vaknade samtidigt och kunde därmed äta frukost tillsammans. Det händer inte ofta!

Så, även om jag älskar att somna bredvid maken med sängen full av katter så är det mysigt att få rå om sig själv ibland också. Till och med nödvändigt.

Om att kliva av spiken

Jag har i veckan läst om "The Body Sacred" av Dianne Sylvan. De som känner mig vet att jag har en rätt skev kroppsuppfattning, och jag försöker komma tillrätta med den. Faktum är att det går bra. Nuförtiden kan jag visserligen tänka onämnbara saker när jag ser mig själv i spegeln, men det är mer på rutin än någonting annat.

Vid ett flertal tillfällen under den senaste veckan har jag plockat upp boken och läst "Scared" istället för "Sacred". Och plötsligt slog det mig hur rätt det är. Det sista som hindrar mig från att faktiskt släppa taget om min tröttsamma kroppsuppfattning är rädsla. Jag har haft den här bilden av mig själv så länge att jag är rädd för vem jag kommer att bli om jag släpper den.

Vad är det värsta som kan hända? Min mardröm är att förvandlas till ett självgott monster. En manipulerande, intrigerande best som spelar på sitt utseende för att få det hon vill ha. En kvinna med näsan i vädret som förväntar sig att bli upphöjd och dyrkad, uppassad och omsvärmad. En helt och hållet egocentrisk person som inte intresserar sig för någon annan än sig själv. Jag skulle kunna göra listan ännu längre, men det här räcker mer än väl.

Hur troligt är det att jag blir sådan? Det automatiska svaret från min inre kritiker är att "Det är vansinnigt troligt, det är bäst att du fortsätter som tidigare". Det helt uppriktiga, ärliga svaret? Det är inte ett dugg troligt. Visst är vi alla mer eller mindre egocentriska, men det är naturligt. Jag är betydligt snällare mot andra och deras kroppar än jag är mot min egen, och det lär ju knappast upphöra för att jag tillåter mig att tycka om mig själv. Och när det gäller det där med att spela på sitt utseende så måste jag erkänna att jag kommer på mig själv med att göra det redan nu. Det är inte särskilt bra, särskilt som det oftast inte är helt medvetet. Jag jobbar med det, och jag blir bättre på att upptäcka när jag gör det, även om jag fortfarande blir lika chockad varje gång!

Vad är det bästa som kan hända? Att jag börjar tycka om min kropp (och mig själv) på ett sätt som den (jag!) förtjänar. Att jag slutar be om ursäkt för mig själv. Att jag kan se mig själv i spegeln utan att kritisera. Att jag kan sluta jämföra min kropp med andras.

Men det allra, allra bästa som kan hända är att jag slutar såra andra genom att kritisera mig själv. Att jag visar andra uppskattning och kärlek genom att ärligt ta emot komplimanger. Att jag blir fri.

Det är verkligen dags att kliva av spiken!