torsdag, juli 03, 2008

Promenad

Med trötta men vana fötter tar jag vägen från busshållplatsen vid kyrkan. Går med långsamma men stadiga steg vägen fram. Andas in doften från kanalen, betraktar skogen till vänster och vattnet till höger. Vid den höga elektriska grinden kliver jag ner i det skira gröna på den torra åkern, tar mig förbi och upp på vägen bakom. Jag har bestämt att den här promenaden är helig, den får ta tid.

Vägen är belagd med oljegrus. Knögglig och dan är den, med gropar överallt och barr i en sträng i mitten. Jag går längs med den vänstra kanten, i den mjuka barrmatta som bildats där. Andas djupt. Fokuserar på skogen. Låter ena handen kittlas av grässtrån och blicken löpa över skogskanten. Nästan omedvetet tar jag in de olika växterna och sorterar in dem i kategorier. Sätter namn på dem och njuter av deras skönhet. Naturen är så vacker omkring mig att jag blir överväldigad - huvudet snurrar och jag kan inte riktigt se klart.

Det glänser till i gräset. Någonting rött skymtar. Där finns en hel skatt, redo att plockas. Med försiktiga, nästan ömsinta, fingrar vänder jag upp smultronkinden för att se om den är mogen. De allra mognaste lossnar villigt och blir till en liten hög i min handflata. Stegen blir än långsammare. Ljuvligt exploderar smultronsmaken i munnen när tungan mosar bären, ett och ett, mot gommen. Tankarna flyger som svalor genom huvudet, omöjliga att fånga och helt oviktiga.

I svängen upp mot Trädgårdsmästar'n står en gammal ek bredvid vägen. Jag böjer mitt huvud i vördnad och hälsar sommarens verkliga konung i hjärtat. Tar vägen som går tätt, tätt intill det gamla korsvirkeshuset och sedan brant uppför. Långsamt arbetar jag mig uppåt. Vägens kurva når ett lokalt minimum just vid den stora ängen, på andra sidan vilken man kan skymta ett vitt hus. Jag har stigit in i barndomens förlovade land. Det där huset var en dröm för mig, jag ville bo i det. Våra kvällspromenader sträckte sig ofta just hit.

Ackompanjerad av vindens sus i trädkronorna och en och annan fågel fortsätter jag i något slags halvdvala. Stannar upp när jag plötsligt hör göken gala. Sneglar upp mot solen som står mellan träden och tänker "Västergök är bästergök".

Till sist når jag "kanten". Vid grinden och vändkorset börjar jag färden nedåt, mot bebyggelsen. Väl ute på bilvägen dröjer det inte länge innan jag ser havet framför mig. En vacker syn. Jag är nästan hemma.

Etiketter: , ,