Stress

En del av mina kurskamrater verkar plugga konstant. De pratar alltid om att sitta på studentpalatset, på något bibliotek eller i KTH:s lokaler för att studera. Jag förstår dem. Jag läser samma kurser och behöver plugga precis lika mycket som alla andra, men jag kan inte.

Kan inte?!?!?!

Just det. En vän till mig har beskrivit vägen mot den famösa väggen på följande sätt:
1. Trötthet. Man är trött precis hela tiden och kan inte sova tillräckligt, hur mycket man än sover.
2. Minnesförlust. Man tappar närminnet.
3. Hela världen är emot en.

De senaste sex åren har jag befunnit mig på denna väg. Tröttheten är numera konstant, men kan vara bättre och sämre beroende på hur stressad jag är. Stressar jag då lite mer så försvinner närminnet. Jag har tidvis befunnit mig i fasen då hela världen är emot en, och det är ingenting jag saknar. Det är faktiskt rätt jobbigt, minsta lilla grej får enorma proportioner. Tänk att bryta ihop över att man tappar korken till tandkrämstuben!

Som det är nu befinner jag mig i fas 1 och har då och då känningar av fas 2. Tack, det räcker. Det är en balansgång mellan studier och mental hälsa. Än så länge är studierna roliga och den mentala hälsan i bra skick. Men att öka på stressen genom att göra mer, åstadkomma mer, trycka i sig mer kunskap? Det går bort.

Omotiverad? Oengagerad? Nej. Men jag försöker lyssna på kroppens signaler. Och efter en åtta timmars skoldag kan man behöva lite vila.

Nu måste jag bara försöka komma bort från den här känslan av att jag måste försvara mig...

Konstigt

I morse, när jag borde ha skuttat ur sängen, promenerat, städat, tvättat, bakat, pluggat och planerat, var det jätteskönt att sitta framför datorn och slösurfa. Nu när jag åtminstone har tvättat, städat, handlat och lagat mat och därför förtjänar en paus är det inte alls lika roligt. Är inte det konstigt?

För övrigt så dök ett av mina drömhus upp i DN Bostad igår. Det rör sig om det här huset. Först när jag såg exteriörbilden förstod jag att det är det fantastiska gula huset i Duvbo som jag och Besökaren suktat efter varje gång vi promenerat där. Och det är minst lika fint inuti som utanpå! Nej, nej, jag är inte alls avundsjuk. Inte alls!

Apropå drömmar så sprang vi på en ljust pistagegrön femtiotalsdröm i organza igår på vintagemässan Bakåt:Framåt. Den satt perfekt upp till bysten, där den var för stor. Alldeles för fluffig och flickig för att duga som brudklänning, men hade jag haft pengarna hade jag nog köpt den ändå. För det vore ju så praktiskt att ha ännu en långklänning, eller hur? Synd att man inte är bjuden till Nobelfesten...