Allvarligt talat...

Nu har jag sett allt. Här kan man köpa toalettpapper med brudpar på. Det är nog en av de mest onödiga saker som jag sett! (möjligen med undantag för hjärtformat ris)

De borde varna för obehagliga associationer om man även köper de matchande servetterna...

Om att kliva av spiken

Jag har i veckan läst om "The Body Sacred" av Dianne Sylvan. De som känner mig vet att jag har en rätt skev kroppsuppfattning, och jag försöker komma tillrätta med den. Faktum är att det går bra. Nuförtiden kan jag visserligen tänka onämnbara saker när jag ser mig själv i spegeln, men det är mer på rutin än någonting annat.

Vid ett flertal tillfällen under den senaste veckan har jag plockat upp boken och läst "Scared" istället för "Sacred". Och plötsligt slog det mig hur rätt det är. Det sista som hindrar mig från att faktiskt släppa taget om min tröttsamma kroppsuppfattning är rädsla. Jag har haft den här bilden av mig själv så länge att jag är rädd för vem jag kommer att bli om jag släpper den.

Vad är det värsta som kan hända? Min mardröm är att förvandlas till ett självgott monster. En manipulerande, intrigerande best som spelar på sitt utseende för att få det hon vill ha. En kvinna med näsan i vädret som förväntar sig att bli upphöjd och dyrkad, uppassad och omsvärmad. En helt och hållet egocentrisk person som inte intresserar sig för någon annan än sig själv. Jag skulle kunna göra listan ännu längre, men det här räcker mer än väl.

Hur troligt är det att jag blir sådan? Det automatiska svaret från min inre kritiker är att "Det är vansinnigt troligt, det är bäst att du fortsätter som tidigare". Det helt uppriktiga, ärliga svaret? Det är inte ett dugg troligt. Visst är vi alla mer eller mindre egocentriska, men det är naturligt. Jag är betydligt snällare mot andra och deras kroppar än jag är mot min egen, och det lär ju knappast upphöra för att jag tillåter mig att tycka om mig själv. Och när det gäller det där med att spela på sitt utseende så måste jag erkänna att jag kommer på mig själv med att göra det redan nu. Det är inte särskilt bra, särskilt som det oftast inte är helt medvetet. Jag jobbar med det, och jag blir bättre på att upptäcka när jag gör det, även om jag fortfarande blir lika chockad varje gång!

Vad är det bästa som kan hända? Att jag börjar tycka om min kropp (och mig själv) på ett sätt som den (jag!) förtjänar. Att jag slutar be om ursäkt för mig själv. Att jag kan se mig själv i spegeln utan att kritisera. Att jag kan sluta jämföra min kropp med andras.

Men det allra, allra bästa som kan hända är att jag slutar såra andra genom att kritisera mig själv. Att jag visar andra uppskattning och kärlek genom att ärligt ta emot komplimanger. Att jag blir fri.

Det är verkligen dags att kliva av spiken!

Humörsvängningar

Det var bestämt bara min inre femåring som var tjurig. Efter lite Tiamat är hon på bra humör igen. Och jag förvånas som alltid av att man kan bli så mycket gladare av deppig gothmusik!?

Så fungerar tydligen jag i alla fall. Nu har jag bytt till Covenant och ikväll är det dags för källare. Dumt att sitta hemma en fredagskväll när man redan visat tendenser att bli uttråkad.

Typiskt

Jag var på extremt gott humör i morse. Nu är jag tjurig och har ett litet ångesttroll i bröstet. Det lilla ångesttrollet har bara en sak att säga: Jag vill inte!

Frågan är bara vad det inte vill.

Kan jag få tillbaka mitt goda humör nu, tack?

Uppmuntran

Jag blir alldeles varm i hjärtat!

Ironi

Igår skrev jag om stress och stressymptom.

Idag fick jag uppleva symptomen.

Jag gick och lade mig tidigt igår men somnade inte förrän runt halv tolv, tolv eftersom jag bara hade några kapitel kvar i "Cryptonomicon" och därför ville läsa färdigt innan jag skulle sova. Väckarklockan ringde som vanligt ett antal gånger innan jag gick upp, och lagom till att jag klev ur duschen insåg jag att jag skulle komma för sent till morgonens första föreläsning. Eftersom dagens föreläsning nummer två avhandlade ämnet språkteknologi bestämde jag mig för att sitta hemma och läsa i kursboken istället för att åka in till KTH. Jag brukar nämligen ägna föreläsningarna åt att försöka låta bli att somna, så i teorin var det en bra idé.

I praktiken var det en katastrof.

08:10 - Älvan sätter sig i soffan med en hög studielitteratur och börjar läsa i kurshäftet.

08:30 - Katten överger Älvan eftersom hon slutat klappa katt (svårt att göra när man sover). Katastrofen är ett faktum.

13:48 - Älvan vaknar.

13:49 - Älvan förbannar den (hittills okända) medicinska orsaken till att hon somnar jämt och ständigt.

Senare googlar Älvan på sömnproblem och får många, många träffar. Alla handlar om hur man ska sova mer. Älvan har haft det såhär i sex år och har, av någon underlig anledning, tröttnat på det.

Älvan är desperat. Vi får se vad Älvans nya läkare säger i nästa vecka. Älvan tänker inte gå därifrån innan hon fått något slags remiss någonstans.

Sådetså.