onsdag, oktober 26, 2005

En blogg är en blogg är en blogg...

Det här är en blogg. En blogg som jag skriver, som andra eventuellt läser. Men vad är en blogg egentligen? Enligt Wikipedia är en blogg "en webplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en websida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen alltid är högst upp.". För en teoretiker (fysiker och matematiker) som jag är det trevligt med sådana klara och tydliga definitioner. Problemet är bara att de inte alltid räcker till. En blogg blir ju så mycket mer så fort den fylls med innehåll. Svaret på frågan om vad en blogg egentligen är kan alltså inte bli entydigt om innehållet skall tas med i beräkningen. Det finns nog, för att använda ett utslitet uttryck, lika många svar på den frågan som det finns bloggare. Eller är det kanske betydelsen bloggen har för läsarna som är det viktiga?

Jag kan, lika lite som någon annan, ge ett svar på vad en blogg är rent innehållsmässigt. Vad jag däremot kan, och kommer att göra, är att försöka förmedla vad jag lägger in i begreppet "blogg" (nu rör det sig alltså om min egen blogg här, den som du just nu läser). För mig är bloggen ett sätt att få ur mig tankar och funderingar. Men det finns även ett krav som jag ställer på mig själv, och det är att det ska vara intressant för en eventuell läsare. Min blogg är ingen dagbok, annat än i den meningen att jag skriver om det som rör sig i mitt huvud när jag skriver det - den ska inte handla om vad jag ätit till frukost, hur mycket ångest jag får av att gå upp på morgnarna eller vad jag tycker om mina vänner. Den är, som jag tidigare skrivit, något mer seriöst. Ett löfte som jag gett till mig själv. Kan jag hålla det? Det återstår att se.

Varför har jag då en vilja att skriva seriöst? Jag vet inte. På grund av läsintresset kanske. Vad jag däremot vet är att jag saknar, och letar efter, en egen röst. Ett språk, ett uttryckssätt, ett kännetecken. Jag vill att det ska gå att se att det är jag som skrivit texten - utan att mitt namn nämns. Och det tror jag att jag kan få genom att blogga? Ett eget språk, något som tar lång tid att utveckla? Återigen måste jag svara att jag inte vet. Det finns bara en vilja där, och den har funnits där så länge jag har skrivit. Inte skönlitterärt - jag har nästan gett upp hoppet om att kunna skriva på det sättet. Utan att ta för mycket av verkligheten. Utan att bygga allting blott och bart på min egen historia. På mig själv. Åsikter är lättare, det är meningen att de ska vara mina egna.

Så långt har jag bara beskrivit syftet med min blogg; det är en av mina svagheter. Att ge mig själv en fråga och besvara en helt annan, om än relaterad, sådan. Men vad är den? Med risk för att låta pretentiös: ett intellektuellt andningshål.

lördag, oktober 22, 2005

Jag ser rött!

Jag jobbar som pralinessa. Det betyder att jag säljer praliner hela dagarna (fast den mesta tiden går åt till städning, påfyllning och kontroll av praoelevens arbete). Och under mina långa arbetsdagar har jag ofta tid att fundera över en del saker. Dessa saker försöker jag få ur mig här. Men det finns en hel del saker som upprör på jobbet också, och därför är det dags att upplysa folk om en del väsentligheter som kan vara värda att tänka på när de ska handla av mig.

Jag säljer choklad i många olika former. Figurer, praliner, tryfflar, kakor, dryck mm.
Jag säljer inte godis, konfekt, bollar, kulor, bitar eller vad du nu kan komma på att kalla våra produkter.

Jag tycker om att svara på dina frågor om allt möjligt, till och med om var toaletten, presstop och Hvila ligger.
Jag tycker inte om när ni blir arga/sura/irriterade på oss om vi inte kan svara på era frågor om saker som rör världen utanför vår lilla fyrkant. Det är inte vår uppgift. Kan du stava till information vet du att det inte börjar med p.

Tryfflar är av tradition runda. Alla tryfflar. Utom den traditionella belgiska tryffeln, som mest liknar en avlång oformlig korv med chokladspån på. Bara detta att tryfflar är runda borde göra det lätt att skilja tryfflar och praliner åt. För att ytterligare skilja dem åt kan sägas att tryfflar är gjorda på choklad, grädde, eventuell konsistensgivare (smör, glykos el. dyl.) och eventuell smaksättning. Ingenting annat.
Praliner däremot, kan se ut lite hursomhelst. Ofta har de dock ett hårt, gjutet skal. Fyllningen i en pralin är antingen mer flytande eller mer fast än fyllningen i en tryffel. Fyllningen i en pralin kan också bestå av krämer eller flytande alkohol - dvs den är inte alltid gjord på grädde och choklad (nougat är ett exempel, det är gjort på grädde och nötter).

Låt oss nu låtsas att du kan skillnaden mellan tryfflar och praliner. Så snälla, jag ber, på mina bara knän - säg inte att du vill ha tryfflar när du vill ha praliner och vice versa.

Uttalet av "cointreau" är också något som kan få mig att se rött. Särskilt när tvärsäkra östermalmstanter ber att få köpa "kointrötryffel". Det uttalas "kointrå".

Men det är inte bara bildligt talat jag ser rött, utan även bokstavligt. Julen närmar sig och denna vecka har vi plockat julaskar. Igår knöt jag röda sidenband kring sextio röda askar. Det ni.

Disclaimer 1: Naturligtvis tycker jag om alla våra kunder. Jag blir jätteglad när ni handlar. Men jag blir ännu gladare av att få kunder som faktiskt fattat något.

Disclaimer 2: jag vet att jag sagt att den här bloggen ska handla mindre om mig och mer om mina åsikter än min dräktdagbok gör, men ärligt talat, en del saker är så upprörande att de måste påtalas här ändå.

torsdag, oktober 20, 2005

Stoppa den avskräckande propagandan

För tillfället pratas det mycket om bristen på intresse för naturvetenskap. Tidningar som NyTeknik publicerar bekymrade artiklar om det sjunkande antalet sökande till högskolan. Först och främst kvinnliga sökande, men även manliga, diskuteras. Folk engagerar sig, det satsas på serier och information om skall locka till naturvetenskapen, tekniken och ingenjörs- och naturvetarutbildningarna. Allt detta är naturligtvis väldigt lovvärt, men jag tror att de glömmer en väldigt viktig sak. Naturligtvis behövs det kampanjer för att väcka intresse och uppmuntra, men den åtgärd jag tror är mest effektiv är att sluta avskräcka.

Personligen hade jag inga problem när jag diskuterade gymnasievalet med min studievägledare i högstadiet. Med mina betyg och mitt intresse var det helt enkelt självklart att jag skulle välja det naturvetenskapliga programmet. Men andra studievägledare tycker annorlunda. Det finns skräckexempel på studievägledare som avråder flickor med höga betyg från att söka naturvetenskapliga programmet, med motiveringen att det är så svårt, medan de uppmuntrar pojkar med dåliga betyg att söka samma program. Redan där tror jag att man kan göra en stor förändring. Studievägledare ska stötta eleverna och hjälpa dem att se sina starka sidor, inte pränta in könsroller i eleverna.

Ett led i den avskräckande propagandan är uppfattningen att de naturvetenskapliga och tekniska programmen skulle vara extra svåra. Man måste naturligtvis döma från person till person i det här fallet. För mig, som alltid har haft problem med att intressera mig för just samhällskunskap och som tycker att det är väldigt tråkigt, hade det varit väldigt svårt att lyckas på något av de samhällsorienterade programmen. Och man behöver definitivt inte vara något mattegeni för att kunna gå natur. Själv avskydde jag matte i nästan hela grundskolan. Men den allmänt rådande uppfattningen är att natur är jättesvårt och det tror jag avskräcker många.

Hursomhelst, när man har lyckats ta sig igenom gymnasievalet och själva gymnasieutbildningen då? Här tror jag att tjejerna och killarna skiljs åt. De killar som vill gå en teknisk utbildning uppmuntras av sin omgivning. Tjejerna däremot… jag fick höra saker som att ”det är bara fula tjejer som går teknisk fysik” och ”välj inte att gå på teknis, du kommer att bli så ensam där”, förutom alla outtalade hot om diskriminerande lärare och assistenter. Det är möjligt att det förekommer sådana, eller rättare sagt, jag vet att det gör det (på samma sätt som att vår barnkunskapslärarinna inte gav killar femma i sitt ämne eftersom de inte kan föda barn). Men jag har, efter tre år på högskolan, aldrig stött på det själv.

Däremot märker jag något skrämmande hos tjejerna själva, och även hos mig själv ibland, och det är en tendens att förutsätta att killarna har förstått mer, kan mer och är duktigare. Det kan man knappast anklaga högskolan för. Eftersom majoriteten av studenterna på min utbildning är killar är det, statistiskt sett, mycket sannolikt att majoriteten av de duktigaste studenterna är killar. Samma gäller naturligtvis för de sämsta studenterna, och naturligtvis alla på skalan däremellan. Men det betyder inte att alla killar på utbildningen är bättre än alla tjejer. Enkel logik.
Så, för att få fler tjejer att börja på tekniska högskolan kan man arbeta i motvind och bara ägna sig åt att allmänt stärka deras intresse för naturvetenskap. Eller så kan man komplettera med att försöka förändra attityden till teknikutbildningarna, och även till de naturvetenskapliga programmen på gymnasienivå, och det tror jag kommer att ge ett bra mycket bättre resultat. Och som följdeffekt kommer vi förmodligen att få fler kvinnor inom forskningen, och därmed öka chanserna för att få kvinnliga nobelpristagare i ämnen som kemi och fysik, något som kommer att glädja de rabiata feminister som i nuläget jagar nobelkommittén och beskyller dem för könsdiskriminering.

Tidigare publicerad i Lithanian nr 6 2004.

tisdag, oktober 18, 2005

Alla dessa tips

Eftersom alla tidningar måste sälja lösnummer, och dessutom behöver lite sidutfyllnad då och då publicerar de artiklar med tips. Det kan vara spartips, tips om hur du kommer igång att träna, sover bättre eller förenklar ditt liv. Jag gillar att få tips. Särskilt spartips och tips om hur man håller ordning och reda på sig själv och blir mer effektiv. Så naturligtvis kastar jag mig över sådana så fort jag ser dem. Och jag blir alltid lika besviken.

Tips om hur man sparar pengar brukar alltid innehålla uppmaningar som "sluta röka", "drick mindre alkohol", "ät inte lunch ute varje dag - tag med matlåda istället" osv. Men jag då, som aldrig rökt i hela mitt liv, knappt dricker mousserande på nyår, har haft matlåda som rutin i flera år och aldrig tillåter mig några shoppingorgier, och ändå inte har några pengar över, hur ska jag göra för att spara? Det återstår tydligen bara följande saker:

  • Att alltid, alltid handla på Willys. Även om jag bara behöver en liter mjölk till frukosten. (detta är i praktiken ohållbart då det tar en halvtimme med buss dit och lika lång tid hem)
  • Att sluta laga mat. Spisen och ugnen är de apparater i hemmet som drar mest ström. (men då faller det där med att laga matlådor. Fast det är klart, man kan ju leva på microlagad gröt...)
  • Att sluta åka tunnelbana och istället cykla till jobbet. (vilket skulle spara in på SL-kortet - men det har jag å andra sidan fått av mamma)
  • Att säga upp internetabonnemanget. (Don't even think about it! Och hur skulle jag då kunna betala mina räkningar?)
  • Att flytta till en billigare lägenhet. (vilket är helt omöjligt i praktiken - visst, jag kan gå ner riktigt rejält i utrymme, men då skulle jag å andra sidan få klaustrofobi)

Nej, om jag ska lyckas spara pengar så får jag helt enkelt antingen sluta upp med de (mycket få och billiga) fritidsintressen jag har, eller flytta hem igen.

När det gäller tipsen om att förenkla sitt liv finns bara en sak att säga: det mesta gör jag redan. Vadå samla alla papper till deklarationen i en kartong? Var det inte för just sådana saker man uppfann pärmen? Men vid att skriva en inventarielista över kläderna i garderoben, där drar till och med jag min gräns. Fast det är klart, med tanke på hur sällan jag har råd att förnya den så är varje plagg numera så välbekant att jag inte heller har något behov av det.

måndag, oktober 17, 2005

Korrekturläsning

Sedan någon månad eller två tillbaka prenumererar jag på Svenska Dagbladet. Eftersom jag är uppvuxen med den tidningen kändes det ganska självklart att tacka ja när jag blev uppringd och erbjuden sex månaders prenumeration utan att behöva betala mer än kostnaden för tidningsbudet (som för övrigt får 125 kr i månaden av mig för att bära min tidning hela vägen fram till dörren - man kan ju hoppas att han/hon har fler tidningar att dela ut än min...). Hursomhelst har jag under den här tiden blivit alltmer tveksam till kvaliteten på ovan nämnda tidning. De dagar jag haft tid att läsa tidningen lite mer ordentligt har jag nämligen upptäckt ett antal stavfel (som när varuhus blev varhus) och även grammatiskt tveksamma konstruktioner i stil med "fem omkomna hittades döda". Man kan ju undra vad korrekturläsarna egentligen sysslar med?

Mitt förtroende för min kära morgontidning fick sig ytterligare en rejäl törn imorse. Faktum är att det är den värsta hittills.

Jag tycker om att läsa krönikor. "Kolumnen" i SvD är ofta en slags krönika. Stilen tilltalar mig, och jag skulle gärna (om jag kunde) skriva sådana själv. Och gudarna ska veta att jag åtminstone kan formulera mig på bättre svenska än dagens kolumnist. Nu får ju var och en formulera sig som han eller hon själv vill - men om de nödvändigtvis ska skriva i tidningen ska de åtminstone kunna stava ordentligt! Det kan inte Dilsa Demirbag-Sten, som i dagens kolumn skriver "previlligierade". Vad hon skrev efter detta ord har jag ingen aning om, eftersom jag slängde tidningen ifrån mig i ren avsmak. Ärligt talat, att en sådan sak kan gå igenom korrekturläsningen, det övergår mitt förstånd.

Bara att skriva om detta gjorde mig så upprörd att jag var tvungen att äta samtidigt. Olyckligtvis var wasabiärtor det enda som fanns i närheten, så eventuella stavfel i denna text beror med största sannolikhet på att det är svårt att koncentrera sig när det svider i näsan.

(och som vanligt får älvan dåligt samvete och måste påpeka att det alltså är korrekturläsarna hon vänder sig mot, inte skribenten - jag förstår faktiskt att det kan vara krångligt för henne att stava på svenska, precis som det är krångligt för min tyskfödde chef)

söndag, oktober 16, 2005

Up and Running

Sådärja! Nu finns det i alla fall något här som går att titta på utan att man får ont i ögonen. Vadan detta kan man fråga sig. Jo, jag har visserligen en eminent dagbok på livejournal (dräktdagboken) men det är dags att låta den bli vad den var menad till från början - nämligen en dagbok som behandlar mina projekt. Kanske kommer det att finnas ett och annat lite mer känsligt inlägg, men det återstår att se. Men detta, det är en blog. Och ingenting annat.