måndag, februari 23, 2009

Måndagsmorgon. Vanligtvis är inte det min favorittid, men den här måndagsmorgonen har varit ovanligt bra. Jag fick nämligen vakna av pussar från både katt och fästman. Istället för att åka tillbaka till Norrland igår tog han förmiddagsflyget idag. Det gav oss en extra kväll tillsammans, en kväll vi ägnade åt att spela spel och äta god mat tillsammans med goda vänner. En extra frukost tillsammans är inte heller fel. Det här sättet att göra saker och ting på är dessutom alldeles utmärkt för att dämpa söndagsångest. Söndagar är ju annars förknippade med att skiljas åt.

När han nu gått har jag börjat pyssla med hemmet. Tvättar, vattnar blommor, plockar undan, viker kläder. Gör det där som jag vanligtvis gör dagligen men som liksom försvinner när Han är här. Tidigare har jag alltid tänkt mig det som att jag arbetar ikapp mitt liv, att jag återställer saker och ting till det normala. Jag grämer mig lite över att jag aldrig verkar ha tid för det där viktiga: att förändra, påverka, synas, göra något. Men så läser jag någonting mycket bra hos klokaste Essa:

Vi har så mycket liv att leva att vi inte hinner berätta om det för världen.

Pinsamt sent inser jag det där som hon har förstått: Att de där strumpknorvarna på golvet, jätteatlasen på tvättmaskinen, disken och smulorna i köket, tekopparna som återfinns på mystiska ställen och gruset i hallen, det är ju det som är livet! Eller åtminstone spår av det. Visst är det även mitt liv att vara ensam, att hålla rent, pyssla, städa, tillbringa långa stunder med katt och bok i soffan. Men det är ju det som är den tillfälliga lösningen, i väntan på det där riktiga. Strumpknorvarna. Brödsmulorna. Tekopparna.

Etiketter: , ,