Sanning och konsekvens

I dagens Sverige är det många som har det lite svårt med grammatiken. Som inte förstår att det är skillnad på blåbär och blå bär, att en mörk hårig sjuk sköterska inte är detsamma som en mörkhårig sjuksköterska osv. Och så finns det de som inte vet när man ska använda de och när man ska använda dem. Och det, mina damer och herrar, är något som retar en älva något oerhört. Särskilt när det syns tydligt att personen ifråga verkligen försöker - och i många fall även tror att han eller hon gör rätt. Ofta har dessa personer konsekvent använt de när de borde använt dem och vice versa. Jag vill så gärna tala om för dessa personer att de faktiskt inte kan. Men så gör man inte, åtminstone inte om man är någorlunda väluppfostrad. Man skriver ett blogginlägg om det istället.

Visst. Jag är inte perfekt, jag gör också grammatiska fel och kan ibland blanda ihop både de och dem. Men det finns en liten fin regel att ta till om man är osäker. De är utbytbart mot jag, och dem är utbytbart mot mig. Sedan är det bara att testa. De flesta bör faktiskt tycka att "Mig har ett hus" skorrar riktigt illa och att det följaktligen ska vara "De har ett hus". Samma sak med meningen "Jag ska tvätta jag" - naturligtvis heter det "Jag ska tvätta mig" och alltså blir det "Jag ska tvätta dem".

Fast det finns en mycket säkrare väg att ta. Och det är att uteslutande använda sig av "dom" som ersättning för både de och dem. Men då måste man vara konsekvent och använda sig av "dom" genom hela texten, för annars blir det bara ännu värre.

Om barn

Innan jag träffade Besökaren var jag helt övertygad om att jag absolut inte ville ha barn. Någonsin. Alla hävdade att jag skulle ändra mig och min mamma ställde ultimatum: "Jag syr inte din brudklänning om du inte lovar att försöka skaffa barn!". Sedan träffade jag som sagt Besökaren, och allting förändrades.

Nåja, inte riktigt allting. Men jag har övergått till att vara mindre tvärsäker i alla fall. Äggstockarna har börjat skicka små meddelanden till min hjärna för att skrämmas. Fast äggstockarna säger inte "Bu!" de säger "Barn!", vilket är bra mycket läskigare. Och hjärnan vacklar. Jag säger fortfarande att här är nu, där är sen och dääärborta är de eventuella barnen. Det är bara det att dääärborta hade ännu flera ä:n förut.

Mamma och pappa är inte glada över utvecklingen. Åtminstone mamma har fått för sig att mina försiktiga "Någon gång vill jag nog ha barn" innebär att jag kommer bli gravid imorgon. Och pappa blev blek och spänd när jag höll i ett nykläck kusinbarn strax innan jul. Som om det skulle smitta! I sådana fall är det nog redan kört, för den del av bekantskapskretsen som inte redan har barn försöker skaffa barn, eller väntar sitt första. De som redan har barn väntar sitt andra. Faktum är att man lätt blir stressad av det. Men mamma och pappa, ni kan vara lugna. Hjärnan blir fortfarande skräckslagen vid blotta tanken på barn. Och traditionell som jag är vill jag ha en vigselring på fingret först. Och till dess dröjer det!

En av anledningarna till att jag började fundera kring ämnet barn just idag var att SvD:s Näringslivsdel handlade om just barn, och den konsumtion som är förknippad med barn. Med allt större förvåning läste jag om designerkläder, häftiga skor och barnvagnar med en prislapp på 9000:-. För en barnvagn?! Det är ju helt hysteriskt! OM jag nu någon gång skulle få barn (det är ju inte säkert att man kan, även om man nu skulle vilja) så får de banne mig nöja sig med en vanlig hederlig barnvagn, med fyra vanliga hjul och ett klassiskt utseende. Inte sjutton lägger jag ner så mycket pengar på något som barnet växer ur på ett år!

Kläder från Polarn O. Pyret är däremot en annan sak. Det är inte förhandlingsbart, ska det vara barn ska det vara kläder därifrån. Ränderna går aldrig ur sägs det ju, och mamma skulle väl aldrig låta mig köpa något annat...

Imse vimse spindel